Som ni vet så skrev författaren Franz Kafka den mycket uppmärksammade romanen ”Der Process” (Processen) som utgavs postumt 1925 . I denna får läsaren följa Josef  K som vaknar upp en morgon och häktas utan att få reda på orsaken eller vilket brott han anklagas för.  I boken får vi följa Josefs väg genom labyrinterna  i domstolarna och det absurda rättssystemet. Boken kan läsas som en symbolisk beskrivning av individens rättslöshet.

De senaste veckorna har jag sett tjänstemän på olika nivåer i en organisationsenhet i en Stockholmskommun (Nacka) skapa en alldeles egen realityversion av denna roman. Josef K har dock i denna version bytts ut mot en arbetssam, kreativ, kompetent och, fram tills nu, oerhört lojal kvinna – anställd i kommunen.

Jag har tidigare uttryckt mina åsikter om manliga chefer som inte håller måttet i något avseende när de hanterar kvinnliga medarbetare. Denna gång är det dock endast kvinnor inblandade. I denna del av organisationen handlar det i allra högsta grad kotterier, chefer som far med osanningar, jobbar med dold agenda, som ger olika besked och beter sig på det stora hela mycket oschysst gentemot denna kvinnliga medarbetare. Jag har sett detta spel på mycket nära håll och skulle kunna uttrycka mitt ogillande på många olika sätt. Dilemmat är att de förmodligen bara skulle fnysa och frusta lite och tycka att jag inte skall lägga mig i deras göranden och låtanden. Insikten har slagit mig (för att inte tala om den utsatta kvinnan) som en kalldusch – de bryr sig endast om sin egen fasad och att erkänna några fel är i denna del av kommunhuset helt otänkbart. Dessa chefers inre kompass – den moraliska vägvisaren är i akut behov av kalibrering vill jag påstå. Empatisk förmåga är också en egenskap som är bristvara här.

USA:s tidigare utrikesminister, Madeleine Albright, uttryckte sig så här när hon var huvudtalare vid ”Celebrating Inspiration” med WNBA´s All-Decade Team 2006.

Hon sa:

”There is a special place in hell for women who don´t help other women”

I denna del av kommunens organisation ligger solidariteten mellan kvinnor endast på kompisplanet – men, som chef, oavsett nivå, har man dock att vara schysst, rättvis, lojal, öppen etc etc gentemot all sin personal. Lever man som chef upp till detta, bygger man upp sitt förtroendekapital och man kan se sig själv i spegeln när dagen är slut – och då känna stolthet över det man presterat. Som extra bonus följer att jag får medarbetare som har förtroende för mig som chef och respekterar mig som människa – dvs ställer upp för mig och för organisationen även när det blåser.

Man kan säga att kvaliteten i en organisations prestationer är en spegling av kvaliteten i dess relationer.

Till dessa ”chefstjänstekvinnor” vill jag bara säga – Skäms på er……skäms, ta mig fan!

Skatteverket vägrade att betala tillbaka pengarna eftersom företaget som fått in pengarna på sitt skattekonto genom Evas misstag hade en skatteskuld. Av denna anledning beslutade någon tjänsteman eller kvinna att skatteverket skulle behålla pengarna. Eva fick låna pengar (ca 150 000:-) för att kunna ersätta den kund vars pengar hamnat på fel konto. Det tog henne tre år och rättsliga processer i tre instanser (som alla gav henne rätt) innan hon fick rättelse – dock ingen ursäkt från skattemyndigheten. Om en privatperson gjort motsvarande hade det säkert rubricerats som brottslig handling.

För trehundraett år sedan, år 1710 fick Lars Andersson Gathe ett fribrev från konungen för att bedriva kaparverksamhet till sjöss.Detta var något som han gjorde så framgångsrikt att han år 1715 blev adlad för sina bedrifter och tog sig namnet Gathenhielm. Det Gathe ägnade sig åt var alltså sjöröveri med statens goda minne och med konungen som beskyddare. Skatteverkets sätt (fribrev) att utöva makt & myndighet i Evas fall är både skamligt och kränkande – och detta dessutom i en tid när företrädare från i stort sett alla riksdagspartier påstår sig vilja underlätta för småföretagarna i landet och värna om människan.

Det som är beklämmande är att det sitter en s k medmänniska (eller snarare en hel flock) och utövar sin tjänst på detta maktfullkomliga sätt och dessutom har chefer som hela vägen uppenbarligen tycker detta är ok. Kanske får vi läsa om extra bonus till dessa präktiga tjänstemän – att bli adlad är ju inte längre möjligt men man vet ju aldrig……

Evas fall är dessvärre inte unikt vilket i allra högsta grad är att beklaga. Detta då det är ytterligare ett bevis på att det som förr kallades sunt förnuft och ansågs vara något eftersträvansvärt, dessvärre kan betraktas som en i allra högsta grad utrotningshotad egenskap. Vid närmare eftertanke ifrågasätter jag starkt om den inte redan tillhör det förgångna på ovan nämnda verk.

Det är sorgligt, mycket sorgligt….så mycket dumhet samlat på samma ställe.

Den senaste i raden är ju Håkan Juholt som efter 16 år i riksdagen uppenbarligen ännu inte lyckats tillgodogöra sig vilka regler som faktiskt gäller samt hur de skall tillämpas. Han är dessvärre inte ensam om denna brist utan under de senaste åren har företrädare från såväl blåa som röda sidan valsat runt i media.

En sak måste man ha klart för sig – det är mänskligt att fela, så länge man lär sig av sina misstag. Jag undrar dock om dessa företrädare är de ”fanförare” vi önskar ha när de gång efter annan uppvisar sådana brister vad gäller elementära saker som sunt förnuft, god moral samt förmågan att tolka de regler som gäller för det ämbete de iklätt sig. Svenska politiker är också lite intressanta eftersom de, när de uppvisar en inkompetens i sitt arbete – tar ansvar för detta genom att sitta kvar!!??

Det sägs att vi har de politiska företrädare vi förtjänar, exempelvis genom att välja dem – men frågan är ju – vad kan göras för att öka på politikernas medvetenhet om deras betydelse som rollmodeller?

Alla dessa ”misstag” ökar ju på politikerföraktet och får dessutom många medborgare att fundera över sin egen moral – ”Varför skall jag vara ärlig mot systemet när inte ens……?”

Nu inleds rättegångarna i Göteborg mot mot chefer och beslutsfattare av olika slag. De arbetar eller arbetade (några har slutat av olika skäl) inom kommunal förvaltning eller kommunala företag. Det som de har gemensamt är att de är åtalade för mutbrott av olika slag.

Dessa människor har på ett upprörande sätt utnyttjat sin ställning för egen vinnings skull. Detta är är inte unikt på något sätt, vi har hört det förr. Enligt SvD räknar åklagaren med att väcka åtal mot mellan 30-40 personer – personer som blivit fartblinda, lockats av tanken att ingen märker något, andra skor sig också eller bara gjort så här för att de kunnat etc etc

Detta får oerhörda konsekvenser för alla inblandade. Dels för dem som nu står åtalade  eller kommer att åtalas som, om de fälls i domstol, i stort sätt är körda förtroendemässigt – såväl professionellt som socialt. Ett högt pris att betala om än med all rätt. Många kommuninnevånare, vars surt förvärvade och inbetalade skattepengar inte har gått till avsett ändamål, tappar med stor sannolikhet förtroendet för kommunala politiker men även ledning och övriga chefer i kommunala bolag. Kort sagt, dessa personer som inte följt regelverket skadar förtroendet för så många som faktiskt sköter sig och gör ett bra jobb för kommunen. Detta är ledsamt.

Allt detta hade kunnat undvikas om alla som nu är misstänkta för mutbrott, innan det tagit det slutgiltiga beslutet, hade ställt sig de tre grundläggande frågorna – nämligen

Det jag tänker göra nu,

• Är det lagligt? Dvs strider det mot lagen eller mot företagets policies eller riktlinjer?
• Är det skäligt? Dvs är det ekonomiskt försvarbart? Kommer så många som möjligt att vinna på detta? Eller….?
• Tål det syn? Dvs Om detta blir känt, kommer min chef eller mina kollegor att ha fortsatt förtroende för mig? Vad kommer min familj samt släkt och vänner att tycka? Kommer jag själv att vara stolt över mitt beslut eller beteende?

Jag kan ju också fundera över den kontroll och uppföljning som borde varit men som uppenbarligen inte funnits i tillräcklig utsträckning och bara hoppas att rätt lärdomar dras, att chefer och andra med mandat att fatta ekonomiska och andra beslut får utbildning i vad lagar, regler, förordningar och policies innebär – och att dessa följs upp på ett bra sätt……

Jag kan också drista mig att tycka att det nu är hög tid att föra in etik och moral på dagordningen – på såväl företag och organisationer som på skolor. Som jag har sagt tidigare så gäller detta självklart också, i allra högsta grad, oss alla som är föräldrar och i detta också rollmodeller för våra barn.

Nu har det hänt igen. En 14-årig  flicka blir sexuellt ofredad – våldtagen av en 15-årig skolkamrat Efter SVT-programmet ”Uppdrag granskning” går debattens vågor återigen höga. Man anklagar skolan, kommunen, kyrkan samt inskränkta vuxna kommuninnevånare  - och detta med all rätt. Företrädare för dessa har uppträtt på ett mycket svagt sätt, har inte tagit del av den så kallade verkligheten eller skaffat sig korrekt information men framför allt inte tagit sitt ansvar genom att sätta ner foten ordentligt och agera fullt ut som de lär – MEN, någonstans finns det också föräldrar som inte heller tagit sitt föräldraansvar på allvar.

Många föräldrar vågar inte vara föräldrar  fullt ut utan de fördrar att vara kompisar eller ”curlare”. Det tragiska är att de i bästa välmening agerar som de gör och tror att de hjälper sina barn och ungdomar –  men intention och effekt är nu inte samma sak. Några föräldrar har också av olika skäl valt att vägra se det uppenbara. Det kan för dessa, i allra högsta grad, vara aktuellt att återigen reflektera över sin vuxenroll.

Några av föräldraskapets viktigaste uppgifter, förutom att ge sina barn mat, husrum och en trygg uppväxt, är också att vara goda rollmodeller, sätta gränser och aktivt bidra till att ens barn växer upp till ansvarsfulla medborgare med integritet samt en god etisk och moralisk grund. Att inte aktivt verka för detta genom att själv, som vuxen eller förälder, visa integritet och stå upp för det jag anser rätt samt stå upp för de svaga och utnyttjade – är inte schysst!!!!!

Jag kan tillåta mig att fundera och reflektera en hel del om alla dessa barn som springer omkring i vuxna kroppar och kan då tycka att det är dags att skärpa till sig. Att faktiskt stanna upp, reflektera över sina val men också jobba med sig själv och sina beteenden, inte bara bli äldre i levnadsår utan också växa upp – mogna som människa och faktiskt bli bra vuxenrollmodeller för våra barn och ungdomar.

Våra barn förtjänar det.

Vi har läst avslöjanden om mygel med lägenheter, fusk med TV-licenser, höga polischefer som utnyttjar de unga flickor de påstår sig försvara och skydda, präster som inte lever upp till det kristna budskapet mm mm mm

Med dessa ”förebilder” kan jag förstå att det kan vara svårt för många att ha tilltro till politiker, företrädare för olika samhällsfunktioner m fl. Det är då lätt att gå vilse i den etiska- moraliska skogen eftersom deras inre kompass inte stämmer överens med hur ”andra” gör. Vi måste börja konfrontera och ställa krav på ansvarstagande från de som är företrädare för samhällsfunktioner, organisationer, företag och inte minst våra politiker.

Ett råd till dessa kan vara att läsa boken Chefens moraliska dilemma av Blanchard & Peale.  I denna bok tar författarna upp tre frågor som alla bör ställa sig när man är i färd att ta ett beslut om handling eller beteende. Dessa tre frågor är:

• Är det lagligt? (dvs strider det mot lagen eller mot företaget/organisationens riktlinjer och policies)
• Är det skäligt? (dvs är det ekonomiskt försvarbart, är kostnaderna – tid, pengar mm rimliga)
• Tål det ”syn”? (dvs vad kommer jag att tycka om mig själv efteråt? Kommer mina väljare, min chef, mina medarbetare, min familj, mina vänner etc att ha fortsatt förtroende för mig om det kommer till deras kännedom? kommer jag att vara stolt över mig själv?)

Dilemmat är att många idag har en trasig inre kompass och därför gör som andra gör och det är här det blir riktigt allvarligt eftersom ”andra” i allra högsta grad inkluderar de som borde veta bättre dvs våra folkvalda, utsedda samt anställda företrädare och tjänstemän.

För att kunna veta vilken väg som är den ”rätta” för var och en är det viktigt att reflektera men också samtala om etik, moral och inte minst ansvar. Detta för att öka medvetenheten om vars och ens rätt att själva göra egna val men också att denna rätt innebär ett  personligt ansvarstagande för konsekvenserna av dessa egna val. Att vara klar över sina värderingar gör också att man har klart för sig vart den inre kompassen pekar. Detta kan underlätta beslutsfattning avseende förhållningssätt och beteende samt kan ge en ökad stabilitet som också kommer att synas utåt.

Människor som lever som de lär uppfattas ofta som tydliga och med integritet. Genom detta förhållningssätt blir de mer trovärdiga och ökar därigenom sina möjligheter att påverka andra.

Jag har också kommit i nära kontakt med åtminstone två arbetsplatser där män på ett flagrant sätt gynnas av – just det – manliga chefer. Kan det verkligen vara så att vi nu – vi skriver faktiskt 2010 – inte har kommit längre i vår syn på kvinnor än att det är bra att ha dem i organsationen men när det kommer till kritan så väljer vi män en man.

Detta beteende har ju faktiskt ett pris. Många duktiga, kompetenta och engagerade kvinnor tappar sugen och söker sig till en organisation som har förmågan att uppskatta deras kvalitéer. Vägen dit kan vara mycket jobbig. Jag tycker detta är mycket ledsamt. Dels för det mentala och känslomässiga priset som dessa kvinnor får betala men också för omedvetenheten i många organisationer och företag – att det faktiskt är på detta sätt. Prislappen för företag som inte kan ta hand om och förädla denna kompetens kan också bli tämligen hög.

I en artikel i tidningen Veckans Affärer (mars 2009) skriver Camilla Wagner, att Svenska företag tvingas rekrytera för minst sex miljarder för att ersätta kvinnor som inte befordras och hoppar av – och siffran kommer att accelerera.

Har vi råd med detta?

Enligt Anna Nyberg finns det två typer av dåliga chefer: Den som leder på ett ovänligt sätt och den som inte leder alls. Den förstnämnda typen tär mest enligt Nybergs studie.

Jag coachar för närvarande en mellanchef i en organisation som har en chef som dessvärre faller inom ramen för båda kategorierna. Jag kan, efter att ha fått stor insyn i denna organisation, lätt konstatera att detta utövade ledarskap resp icke-ledarskap ger en mängd olika negativa spin-off effekter – såsom bristande engagemang, låg kreativitet, konflikter, osäkerhet, låg proaktivitet samt medarbetare som flyr organisationen. De ekonomiska konsekvenserna av detta ledarskap kan för organisationen lätt bli mycket stora.

Oftast är det inte något fel på personerna som blir utsedda till chefer – men de kanske helt enkelt inte har rätt förutsättningar eller rätt personlighet för detta jobb. Det kan också vara så att de i sin tur har chefer som tror att de delegerar när de i stället abdikerar och följaktligen inte ger den nytillträdde chefen det de behöver för att lyckas i sitt ledarskap.

Jag har också funderat mycket över den eller de som tillsätter chefer utan att säkerställa att dessa håller måttet fullt ut. Varför är det så svårt för en del att ta konsekvenserna – och ansvaret för en dålig rekrytering.

Tidigare studier har visat att många medarbetare slutar  på grund av upplevt dåligt ledarskap hos sin närmaste chef samtidigt som många inte vill bli chefer eller slutar som chef på grund av att förväntningar och krav upplevs som för höga. Konsekvensen av detta borde vara att nu, inför en förväntad uppgång i det ekonomiska klimatet, säkerställa att chefer – oavsett nivå, har rätt förutsättningar för att ge sina underställda det ledarskap de behöver för att kunna bli så bra de har potential att bli. Alltså att bli effektiva, kreativa, engagerade tillgångar för företaget eller organisationen.

Inga relationer kommer gratis – de måste vattnas och gödas för att växa sig starkare. Återigen kan vi alltså konstatera att både chefer och medarbetare är varandras arbetsmiljö och att det finns uppenbara vinster i att investera tid och energi för att utveckla och förbättra relationer.

Om uppgiften kan utföras av enskilda individer finns ingen anledning att du skapar ett team. Det krånglar snarare till det. Teamet skall vara ett medel för att nå uppsatta mål, inte ett mål i sig. Att arbeta tillsammans med uppgiften skall ge mervärde, mer kunskap och fler infallsvinklar som i sin tur genererar kreativare lösningar.

Ordet ”team”

är ju som du kanske vet en akronym (ett ord som är skapat av begynnelsebokstäverna i andra ord) och står för Together Each Achieve More – man vill att 1 + 1 = 3. Om man man kokar ner alla definitioner på vad ett team är till minsta gemensamma nämnare så återstår följande:

• Team har tydliga och gemensamma mål.
• Team måste arbeta nära tillsammans för att nå målen.
• Team utvärderar regelbundet sitt arbete.

Teamanda eller laganda är också ett fundamenta för ett effektivt team, men som i alla relationer så uppstår inte denna av sig själv. Det tar lite tid att bygga ett team och det kräver kontinuerligt underhåll för att fungera väl. Du kan men nedanstående ”checklista” testa om din grupp är ett team.

Gruppens medlemmar:

• har ett eller flera tydliga och gemensamma mål
• delar tid och andra resurser
• löser problem tillsammans
• är beroende av varandra för att nå målen
• tar ömsesidigt ansvar
• har ett gemensamt arbetssätt
• har tydliga ramar för ledarskap och olika roller
• präglas av respekt, omtanke, ärlighet och tydlighet
• tillåter både individerna och gruppen att utvecklas
• följer upp och utvärderar samt förbättrar sitt arbetssätt
• har stöd i organisationen
• har roligt och trivs tillsammans