Som ni vet så skrev författaren Franz Kafka den mycket uppmärksammade romanen ”Der Process” (Processen) som utgavs postumt 1925 . I denna får läsaren följa Josef  K som vaknar upp en morgon och häktas utan att få reda på orsaken eller vilket brott han anklagas för.  I boken får vi följa Josefs väg genom labyrinterna  i domstolarna och det absurda rättssystemet. Boken kan läsas som en symbolisk beskrivning av individens rättslöshet.

De senaste veckorna har jag sett tjänstemän på olika nivåer i en organisationsenhet i en Stockholmskommun (Nacka) skapa en alldeles egen realityversion av denna roman. Josef K har dock i denna version bytts ut mot en arbetssam, kreativ, kompetent och, fram tills nu, oerhört lojal kvinna – anställd i kommunen.

Jag har tidigare uttryckt mina åsikter om manliga chefer som inte håller måttet i något avseende när de hanterar kvinnliga medarbetare. Denna gång är det dock endast kvinnor inblandade. I denna del av organisationen handlar det i allra högsta grad kotterier, chefer som far med osanningar, jobbar med dold agenda, som ger olika besked och beter sig på det stora hela mycket oschysst gentemot denna kvinnliga medarbetare. Jag har sett detta spel på mycket nära håll och skulle kunna uttrycka mitt ogillande på många olika sätt. Dilemmat är att de förmodligen bara skulle fnysa och frusta lite och tycka att jag inte skall lägga mig i deras göranden och låtanden. Insikten har slagit mig (för att inte tala om den utsatta kvinnan) som en kalldusch – de bryr sig endast om sin egen fasad och att erkänna några fel är i denna del av kommunhuset helt otänkbart. Dessa chefers inre kompass – den moraliska vägvisaren är i akut behov av kalibrering vill jag påstå. Empatisk förmåga är också en egenskap som är bristvara här.

USA:s tidigare utrikesminister, Madeleine Albright, uttryckte sig så här när hon var huvudtalare vid ”Celebrating Inspiration” med WNBA´s All-Decade Team 2006.

Hon sa:

”There is a special place in hell for women who don´t help other women”

I denna del av kommunens organisation ligger solidariteten mellan kvinnor endast på kompisplanet – men, som chef, oavsett nivå, har man dock att vara schysst, rättvis, lojal, öppen etc etc gentemot all sin personal. Lever man som chef upp till detta, bygger man upp sitt förtroendekapital och man kan se sig själv i spegeln när dagen är slut – och då känna stolthet över det man presterat. Som extra bonus följer att jag får medarbetare som har förtroende för mig som chef och respekterar mig som människa – dvs ställer upp för mig och för organisationen även när det blåser.

Man kan säga att kvaliteten i en organisations prestationer är en spegling av kvaliteten i dess relationer.

Till dessa ”chefstjänstekvinnor” vill jag bara säga – Skäms på er……skäms, ta mig fan!

Jag har idag pratat med en förtvivlad människa. Hon är mycket kompetent och har fram till nyligen varit oerhört engagerad i sitt arbete. Hon har också varit omutligt lojal gentemot sin arbetsgivare samt vid flera tillfällen hållit sin närmaste chef under armarna när dennes kompetens brustit. Det som händer nu är att hon får klä skott för inkompetenta chefers strävan att friskriva sig från allt vad ansvar heter – detta ansvar som till viss del motiverar den högre lön som gladeligen utkvitteras varje månad.

I denna organisation, ja det är en enhet inom en kommun, finns alltså dessa chefer – kvinnliga sådana denna gång. De har totalt vägrat ut sig från det som många andra chefer betraktar såsom självklart – alltså att förutom utvärdera den verksamhet man bedriver också reflektera över sin egen del i sammanhanget. Då menar jag att reflektera över sina beslut, sin egen tydlighet i kommunikation, tydlighet avseende rollklarifiering etc etc men också ta ansvar för detta. Självklart för de flesta, men inte på denna enhet, i denna kommun. Nu läggs alltså skulden för dessa chefers bristande kompetens och bristande förmåga att leda verksamhet på denna medarbetare. Hon kämpar nu med näbbar och klor för att få någon form av klarhet i varför hon får bära hundhuvudet för en verksamhet  som inte fungerar, för beslut som är tagna av chefen, för orealistiska tidsplaner som fastställts (eller inte) av chefen  mm mm. Hon undrar också (inte helt oförståeligt) för sig själv varför  - håll i er nu – den ansvariga chefen befordrats till nästa högre nivå.

Det intressanta för en utomstående betraktare, men en veritabel mardröm för medarbetaren, är nu den vuxenmobbing som tagit vid. Medarbetaren har fråntagits sina arbetsuppgifter, hon försöker via mail, telefon mm få reda på anledningen till detta men får inga som helst svar från sina chefer. Andra medarbetare som kan verifiera hennes uppfattning och synpunkter får inte komma till tals. Hon förväntas dock fortfarande vara lojal mot organisationen. Så här utifrån får jag känslan att ingen här överhuvudtaget bryr sig…..      Hon är nu med mycket hög fart på väg i den så kallade väggen – med alla de kostnader och mänskligt lidande detta innebär

Nu är det ju faktiskt så att det finns lagar och förordningar som även chefer i denna kommun har att följa. Arbetsmiljölagen är en ledstång här – men förmodligen var det ingen som upplyste de aktuella cheferna om varken innehåll eller innebörden av tillämpliga delar.

Ett exempel från Arbetsmiljöverket – i 1 §, AFS 1993:17 skriver de så här: ”Med kränkande särbehandling avses återkommande klandervärda eller negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap”.

För att vara riktigt tydliga så exemplifierar arbetsmiljöverket detta som följer:

”Exempel på kränkande särbehandling är;

• Förtal
• Undanhållande av information
• Förolämpningar eller negativt bemötande
• Omotiverat fråntagande av arbetsuppgifter
• Saboterande av arbetets utförande
• Utfrysning

De ger också bl a följande råd:

Råd till ansvarig

• Vänta inte – börja med en gång
• Inta en objektiv och problemlösande hållning
• Lyssna på alla berörda
• Ge stöd åt den utsatte
• Handla inte ”över huvudet” på anställda

Arbetsmiljöverket har på sin hemsida många fina presentationer man kan ladda ned och som kan användas rakt av vid exempelvis utbildningsdagar för chefer och”ansvariga” ledare – REKOMMENDERAS

I den bästa av världar är chefer kompetenta, kommunikativa, mål- & personalinriktade samt har en god självinsikt och arbetar aktivt med sin egen utveckling för att bli bättre ledare och förebilder för sina medarbetare.

I Nacka kommun har man tagit fram väl genomarbetade policydokument (http://www.nacka.se/web/politik organisation/sa styrs/regelverk/Sidor/Personalpolicy.aspx) och där man skriver så här om sina chefers förhållningssätt :

Chefer i Nacka

Mot bakgrund av det jag ser hända just nu kan jag dessvärre konstatera att detta dokument, i min värld, tillhör kategorin ”porslinsmålning” – alltså ord utan egentligt värde, eftersom det uppenbarligen finns chefer här som inte lever upp till detta och inte heller verkar vara medvetna om dokumentets existens – i annat fall skulle man kanske kunna ana en skammens rodnad. Denna rodnad lyser dock med sin frånvaro. För dessa chefer verkar det viktigaste vara ”looking good & cover my ass”

Beklämmande!!!! – är ordet

Det senaste exemplet kommer från Nacka kommun där det finns ansvariga chefer som avsäger sig allt ansvar för de problem som deras bristfälliga ledarskap, oförmåga och inkompetens ställer till med och istället gör allt för att lägga skulden och ansvaret(!!) på medarbetare i organisationen. Förutom Niccolo Machiavellis bok ”Fursten” som skrevs redan år 1513 och som en del chefer förmodligen använder som någon form av referensverk för sitt ledarskap så finns det chefer som uppenbarligen har tagit till sig Gamla testamentet, 3.e Mosebokens 16.e kapitel och gjort den till ledstjärna för sig själva i konsten att hantera svåra situationer. Ni vet kapitlet som handlar om ”syndabocken”.

Det sätt som dessa chefer valt att hantera denna specifika uppkomna situation, och som jag blivit varse om idag, visar med all önskvärd tydlighet att Nacka kommuns vision och värdering inte har funnit någon som helst näring för att slå rot hos dessa chefer. Detta är tråkigt, mycket tråkigt eftersom någon eller några i kommunens ledning har lagt ner såväl tid som pengar (skattepengar!) på att utarbeta och marknadsföra dessa fina ord.

För den som inte vet så är det detta som presenteras på Nacka kommuns hemsida

Med kännedom om vad som de facto händer i organisationen idag, blir jag nedstämd och lätt desillusionerad – men gör också att jag undrar för vem denna vision och dessa värdeord är framtagna. Det är lätt att tänka att man från kommunens sida tänkt att ” det är bra om vi kommer på något som verkar bra och seriöst – något som får folk att tro att vi faktiskt bryr oss……”

Det man från kommunledningens sida missat är att säkerställa att denna grundläggande värdering implementerats hos, i första hand, samtliga chefer men också att uppföljning sker av hur efterlevnaden ser ut.

Utan denna implementering och uppföljning kan man på Nacka kommun, när man nästa gång man skall hålla ett seminarie för att utveckla eller förnya sina värdeord, spara tid men också skattekronor genom att använda någon av de ”Floskelgeneratorer” som finns att ladda ner till såväl datorer som appar till smartphones.

Tråkigt är det att man inom kommunen talar om öppenhet och respekt, men sedan inte har förmågan att leva upp till det i samspelet mellan chef och medarbetare.

Jag har skrivit om det förut men konstaterar återigen att i en del organisationer tar cheferna väl hand om ”de sina” och då menar jag inte medarbetarna ”på golvet” utan sina kollegor i chefskollektivet. När dessa visat sig inkompenta för jobbet de är satta att göra med allt ansvar mm som följer, så hittas det raskt några käcka förklaringar till varför allt gått snett – ofta handlar det då om att söka förklaringar utanför sig själv. Alltså, man finner en syndabock. Bjuder man sedan högre chef på lunch och ”plussar” ordentligt så håller de en om ryggen och – hör o häpna – man kan man uppenbarligen bli befordrad till en ännu högre (inkompetens-)nivå eftersom man egentligen inte har gjort något som helst fel eller klandervärt i den tidigare chefsbefattningen. Allting som trots allt gick fel berodde ju på tekniken, andra avdelningar, fel i uppdragsbekrivningen  eller den där hopplöst inkompetenta medarbetaren – syndabocken!!

Det är ledsamt, rentav sorgligt att se hur positiva, kompetenta, engagerade och kreativa människor, av sina chefer, utsätts för vuxenmobbing, blir utfrysta och mals ner mentalt i organisationer där ingen tar ansvar och lyfter bort dessa svaga och milt uttryckt dåliga chefer.

Det som dock gör mig heligt förbannad är dock att det finns kollegor till dessa samt överordnade chefer som ser på, ser vad som händer och gör INGENTING.

Som tur är så finns det också en mycket stor mängd kompetenta, vidsynta, ambitiösa, kommunikativa chefer som verkligen bryr sig om sina medarbetare och gör sitt bästa för att dessa skall växa och bli den oerhörda tillgång för företaget eller organisationen de har potential för att bli – dock ställer jag mig mycket undrande till hur det ser ut på sina håll i Nacka kommun. Jag undrar också vad kommuninnevånarna skulle säga om de visste……………

Jag vet vad jag tycker – mycket milt uttryckt!

Den bransch eller sektor som haft störst personalomsättning är sjukvårds- och hälsosektorn där 70% bytt jobb de senaste fem åren. Det är i denna sektor man finner de flesta medarbetarna som upplever att cheferna inte håller måttet.

Jag har haft anledning att kommentera detta i tidigare inlägg och kan ånyo konstatera att det inte räcker att rekrytera eller utnämna ambitiösa personer till chefspositioner, man måste också ge dem rätt verktyg, bra coaching och sedan följa upp deras förehavanden på ett adekvat sätt. Detta för att ge dem bästa möjlighet att lyckas i sin chefsroll.

En anledning till missnöje med det utövade ledarskapet är ofta att det upplevs som brist på ledarskap – dvs ”rätt” ledarskap. Vad är då ”rätt” ledarskap? Ja, sanningen är väl att ”det beror på”. Men klart är att om vi vill att våra medarbetare – på alla nivåer – skall växa i yrkesrollen så måste vi ge dem det de behöver, när de behöver det.

För att kunna detta behöver jag själv som chef jobba på min egen utveckling, tydliggöra för mig själv vad jag vill med mitt ledarskap, alltså vilken ledarfilosofi har jag? Vad står jag för? Vad vill jag stå för?  Hur vill jag att mina medarbetare skall uppfatta mig? Vad behöver jag göra mer eller mindre av för att detta skall inträffa?

En stor utmaning för många chefer blir då att sträva efter att växa som människa, utveckla sin kommunikativa förmåga, bli mer flexibla i sitt ledarskap samt släppa taget om prestigen. Något som kan te sig som omöjligt för en del – men som är ett måste om de skall bli den tillgång för organisationen som denna hoppades på vid rekryteringen. Chefens attraktionsförmåga blir förmodligen också viktigare och viktigare i takt med att det är på väg att bli brist på arbetskraft i en del branscher. Detta är på väg att bli en realitet enligt en artikel i dagens upplaga av Dagens Nyheter. En konsekvens av denna brist blir då att företagen måste konkurrera om de attraktiva medarbetarna. En sak kan man då vara helt säker på –  dessa personer kommer inte att välja att arbeta i ett företag eller organisation där chefen eller cheferna inte håller måttet.

Människor har rätt till en bra arbetsmiljö. Arbetsmiljölagen säger också att arbetsmiljön skall vara god och att arbetsgivaren har ett stort ansvar i det avseendet. Arbete som präglas av en säker och trygg miljö, fysiskt såväl som psykiskt och socialt, bör eftersträvas.

Det finns många faktorer som gör att medarbetare trivs eller inte med sin arbetssituation men det utövade ledarskapet är definitivt en väldigt betydelsefull faktor. Jag kan därför bli väldigt fundersam när jag hör chefer i olika organisationer uttrycka sig som att ” jag är en modern chef, jag delegerar.” eller ”jag är en delegerande chef”.

Ibland träffar dessa chefer rätt i sitt ledarskap, dvs när de har medarbetare som är tillräckligt kompetenta samt har självförtroende och eget driv. Dessa chefer riskerar dock med sitt ledarskap att ställa för stora krav på övriga medarbetare, som i de flesta fall gör sitt allra bästa för att göra ett bra jobb trots bristen på information, avgränsningar, prioriteringar och inte minst styrning.

För dessa medarbetare har inte chefen delegerat – han eller hon har abdikerat, vilket kan få förfärliga konsekvenser. En god vän till mig arbetar i en organisation vars närmaste chef ser sig själv som en delegerande chef, sa så här när vi träffades över en lunch – ”Det är ju jättejobbigt att inte få tillräcklig information eller återkoppling på det vi gör och vi har pratat om det i vår arbetsgrupp. Vi jobbar ju hårt och har ett pressat tidsschema och personligen känner jag mig inte utbränd, men djävligt vidbränd.” Denna arbetsgrupp hade lyft sina behov med sin chef som inte förstod problemet utan vidhöll att han litade på dem och därför delegerade. Han ville inte tillämpa något auktoritärt ledarskap utan ett mera modernt och mjukare sådant.

Jag ser risken som uppenbar att han kommer att få se sina medarbetare söka andra tjänster så snart de får möjlighet. I den bästa av världar inser denna chef eller chefens chef vad dessa medarbetare behöver – och ser till att de får det och då är de kanske på banan igen. Just nu finns det dock inga tecken på att detta skall ske……..

Detta företags slogan – ”Våra medarbetare, vår viktigaste resurs för att nå framgång” ses i ovan nämnda arbetsgrupp som ord utan värde.

]]> http://cluram.se/blogg/2010/10/13/stress-och-utbrandhet-kan-vara-tecken-pa-daligt-ledarskap/feed/ 0 http://cluram.se/blogg/2010/08/19/att-vara-chef-ar-att-vara-narvarande/ http://cluram.se/blogg/2010/08/19/att-vara-chef-ar-att-vara-narvarande/#comments Thu, 19 Aug 2010 09:42:52 +0000 Kent Werner http://cluram.se/blogg/?p=267

Efter en lång skön semester är det nu dags att börja varva upp till ”cruising speed” igen. Jag fick ett samtal från en VD häromdagen.Han och hans företag hade drabbats av det som bara inte får hända – en medarbetare omkommer när han utför sitt arbete. Denna chef hade gjort allt rätt i sina åtgärder för att hantera situationen men vi dryftade vad mer som kunde göras från företagsledningens sida och kom fram till några ytterligare saker som borde göras.

Denna händelse fick mig att reflektera över chefskapets komplexitet, men även ansvaret och förväntningarna som ligger på chefen. Att man som chef behöver ha en mental beredskap såväl som handlingsplaner, åtgärdsplaner och rutiner för att hantera de mest olika situationer – inkluderande dödsfall på jobbet, är oerhört viktigt. Att dessa handlingsplaner mm måste uppdateras regelbundet är väl självklart för de flesta men bör kanske läggas in i kalendern för att det verkligen skall bli gjort.

Jag tänkte också återigen på värdet av, att som chef, reflektera och att avsätta tid för just detta. Att ge sig själv möjlighet att dra alla lärdomar som finns att dra, även ur djupt tragiska situationer för att minimera risken för att dessa skall upprepas.

Jag har också kommit i nära kontakt med åtminstone två arbetsplatser där män på ett flagrant sätt gynnas av – just det – manliga chefer. Kan det verkligen vara så att vi nu – vi skriver faktiskt 2010 – inte har kommit längre i vår syn på kvinnor än att det är bra att ha dem i organsationen men när det kommer till kritan så väljer vi män en man.

Detta beteende har ju faktiskt ett pris. Många duktiga, kompetenta och engagerade kvinnor tappar sugen och söker sig till en organisation som har förmågan att uppskatta deras kvalitéer. Vägen dit kan vara mycket jobbig. Jag tycker detta är mycket ledsamt. Dels för det mentala och känslomässiga priset som dessa kvinnor får betala men också för omedvetenheten i många organisationer och företag – att det faktiskt är på detta sätt. Prislappen för företag som inte kan ta hand om och förädla denna kompetens kan också bli tämligen hög.

I en artikel i tidningen Veckans Affärer (mars 2009) skriver Camilla Wagner, att Svenska företag tvingas rekrytera för minst sex miljarder för att ersätta kvinnor som inte befordras och hoppar av – och siffran kommer att accelerera.

Har vi råd med detta?

En studie gjord av CareerBuilder.com i USA visar att mer än 85% av tillfrågade personalchefer uppfattar att denna generation har en betydligt starkare känsla av ”jag har rätt till…..” – än äldre generationer. Studien visar också på denna generations viktigaste förväntningar: Högre löner  (74% av de tillfrågade); Flexibel arbetstid (61%); Befordran inom ett år (74%); mer ledighet eller ”egen tid” (50%).

”Det verkar som om de vill ha allt och inte kan bestämma sig riktigt, eller så är det en ovilja eller oförmåga att kohandla,” säger Derrick Bolton, assisterande rektor och ansvarig för MBA-intagningarna vid Stanford University´s Graduate School of Business. ”De vill, till exempel, gärna bli VD eller CEO men säger samtidigt att de inte är villiga att ge upp någon tid med familjen.”

Denna trend kan man också se här i Sverige och målkonflikterna blir uppenbara. Denna ständigt uppkopplade grupp unga människor vill rädda världen, vara välbetalda, framgångsrika i arbetelivet och samtidigt ha mer tid för fritidsintressen och familj. I en svensk rapport från Apoteket kan man läsa att utskrivningen av antidepressiva medel till 15 – 19-åringar fördubblades mellan åren 2000 – 2007.  Det är denna generation som är framtidens medarbetare och chefer.

Som läget är just nu i ekonomin så är dock det verkliga problemet att få in alla dessa unga på arbetsmarknaden – även de utan högre utbildning.

Men, när konjunkturen vänder uppåt igen och den stora gruppen av 40-talister går i pension så är det dessa yngre människor som kommer att komma in i företagen och de anser att jobbet skall passa ihop med livet, inte tvärtom. Om jobbet känns tråkigt kommer de snabbt och utan tvekan att söka sig till en ny arbetsplats. Lojaliteten med arbetsgivaren är svag, i synnerhet hos dem med utbildning och valmöjligheter. Konsekvensen av detta (om Alsops teorier stämmer) blir att personalomsättningen bland de unga kommer att öka. Detta är något som svenska företag och organisationer bör förbereda sig på. Detta kanske också, i det korta perspektivet, kan innebära att åldersfixeringen minskar något och att även ”50-plussare”  blir attraktiva för arbetsgivarna, något som definitivt inte är fallet idag.

Enligt Anna Nyberg finns det två typer av dåliga chefer: Den som leder på ett ovänligt sätt och den som inte leder alls. Den förstnämnda typen tär mest enligt Nybergs studie.

Jag coachar för närvarande en mellanchef i en organisation som har en chef som dessvärre faller inom ramen för båda kategorierna. Jag kan, efter att ha fått stor insyn i denna organisation, lätt konstatera att detta utövade ledarskap resp icke-ledarskap ger en mängd olika negativa spin-off effekter – såsom bristande engagemang, låg kreativitet, konflikter, osäkerhet, låg proaktivitet samt medarbetare som flyr organisationen. De ekonomiska konsekvenserna av detta ledarskap kan för organisationen lätt bli mycket stora.

Oftast är det inte något fel på personerna som blir utsedda till chefer – men de kanske helt enkelt inte har rätt förutsättningar eller rätt personlighet för detta jobb. Det kan också vara så att de i sin tur har chefer som tror att de delegerar när de i stället abdikerar och följaktligen inte ger den nytillträdde chefen det de behöver för att lyckas i sitt ledarskap.

Jag har också funderat mycket över den eller de som tillsätter chefer utan att säkerställa att dessa håller måttet fullt ut. Varför är det så svårt för en del att ta konsekvenserna – och ansvaret för en dålig rekrytering.

Tidigare studier har visat att många medarbetare slutar  på grund av upplevt dåligt ledarskap hos sin närmaste chef samtidigt som många inte vill bli chefer eller slutar som chef på grund av att förväntningar och krav upplevs som för höga. Konsekvensen av detta borde vara att nu, inför en förväntad uppgång i det ekonomiska klimatet, säkerställa att chefer – oavsett nivå, har rätt förutsättningar för att ge sina underställda det ledarskap de behöver för att kunna bli så bra de har potential att bli. Alltså att bli effektiva, kreativa, engagerade tillgångar för företaget eller organisationen.

Inga relationer kommer gratis – de måste vattnas och gödas för att växa sig starkare. Återigen kan vi alltså konstatera att både chefer och medarbetare är varandras arbetsmiljö och att det finns uppenbara vinster i att investera tid och energi för att utveckla och förbättra relationer.

En bra relation är grunden för ett gott samarbete.

Ett gott samarbete är förutsättningen för att organsiationens mål till fullo skall uppnås.

Med andra ord: god kommunikation i alla led påverkar gynnsamt såväl trivsel som prestation och i förlängningen – företagets lönsamhet.